Sveriges största sajt om kalligrafi med brevkurser, tips & tricks, länkar och webbshop

Om Marie Fredriksson, kalligrafi.com

by Marie Fredriksson on 2010-06-17

in personligt

Eftersom det här faktiskt är min egen blogg där jag gör som jag vill tänkte jag skriva lite om mig själv, som en bakgrund till den jag är och det jag gör. Förmodar att detta kommer att bli det minst lästa blogginlägget någonsin (konkurrensen är ju inte direkt hård, men ändå) och jag ber om ursäkt redan nu för att det nog kommer att bli långt, men vad fasen… here we go:

Jag tror att jag har varit intresserad av bokstäver i hela mitt liv – ända sedan jag präntade ner mina första kantiga ”M” som såg ut som högafflar och det blev AIM i stället för MIA. Det var nog i fyra-femårsåldern eller så. 

I skolan var skrivning det bästa jag visste, och när vi fick lära oss Kerstin Anckers ”nya skrivstil” i slutet av sjuttiotalet var jag överlycklig. Givetvis var jag den som alltid fick texta adresser och etiketter eftersom jag ”skrev så fint”. Jag vet att jag kunde sitta timtal och rita av olika typsnitt från tidningar, ju konstigare desto bättre. Jag kommer fortfarande ihåg aha-känslan när jag insåg att ett versalt B inte alls hade två lika stora bågar, utan såg mycket bättre ut om den övre bågen var lite mindre… Nån gång i mellanstadiet såg jag en tidningsrubrik i sorts japansk penselstil som jag förälskade mig i, och jag utvecklade ett komplett alfabet utifrån den rubriken. Det blev mäkta populärt bland kamraterna har jag för mig, och jag tror faktiskt att jag fortfarande kan rita upp det ur minnet. :-)

När jag var i yngre tonåren var jag även intresserad av att teckna och måla, och vid något tillfälle fick jag ett spetsigt ritstift och en flaska svart tusch av någon vänlig själ. Av olika anledningar rann tecknandet ut i sanden, men på något sätt lyckades jag få tag i min första stålpenna med mejselform i bokhandeln i Lidköping. Det var ett s.k. ATO-stift, och de har en vikt kant längst ut som gör att det inte går att göra riktigt tunna hårlinjer. Därför slipade jag ned den med en av mammas förbrukade nagelfilar. Jösses vilket jobb! Och vad det måste ha skrapat mot pappret sen! Men jag var nöjd med min kalligrafipenna.

En sommarvecka när jag var 13-14 år hyrde mina föräldrar en stuga någonstans, och eftersom det regnade hela tiden satt jag vid köksbordet och skrev rad efter rad med uncialbokstäver. Rosa Pelikantusch var det dessutom. Måste ha varit riktigt vackert! ;) Jag hade lyckats komma över Karl-Erik Forsbergs ”handbok i kalligrafi” på biblioteket och det var ju faktiskt en riktigt bra förlaga. Ett av de första alstren jag gjorde är den du ser till höger, fast då hade jag nog övat nåt år eller så.

Kalligrafi har aldrig varit någon stor hobby i Sverige så det var inte lätt att hitta förlagor och böcker (detta var liksom före internet) men efter mycket snokande och letande och beställda utländska kataloger hade jag lyckats skrapa ihop några stycken. Och jag satt lycklig på mitt rum och skrev och skrev och skrev, och tyckte nog att jag var rätt bra på det jag gjorde.

1996 skaffade jag dator och snart vecklade hela internet ut sig framför ögonen på mig. Megalångsamt uppringt modeminternet för all del, men i alla fall. HIMMEL VILKEN LYCKA! Det fanns andra med samma intresse som jag! Och när jag sedan snubblade över brevkurser i kalligrafi så hoppade jag på det tåget utan att tveka. De drivs tyvärr inte längre, men vilken skillnad de gjorde för mig där och då och under lång tid framåt. Jag fick en ögonöppnare utan dess like och började äntligen fatta logiken bakom bokstavsformerna, insåg varför de ser ut som de gör och vilka detaljer som gör att utseendet varierar emellan olika stilar. Halleluja! :-)

Första kursen jag tog behandlade romerska majuskler – något som kan tyckas vara lite märkligt nu i efterhand eftersom det är en riktigt svår stil att bemästra trots sitt bedrägligt ”enkla” utseende – men oj vad jag övade. Timme ut och timme in, dag efter dag. När jag sedan fick överväldigande positiv och konstruktiv feedback var lyckan fullkomlig. Idag tycker jag kanske inte att det fanns så himla mycket att vara positiv till, men min australiensiska lärare Gemma Black lyckades hitta guldkornen och fick mig att fortsätta öva. Romerska majuskler är en favoritstil än idag. Sedan följde kurser i engelsk grundstil med Karen Ter Haar i Australien, uncialer med Viva Lloyd i England och kursiv stil med Maura Cooper i USA. Senare finputsade jag detaljerna och fick lära mig att skapa egna bokstavsvarianter med hjälp av brittiska Gaynor Goffe, välkänd kalligraf och lärare. Även Sheila Waters (född i England, bosatt i USA) har hjälpt mig att fila på detaljerna på bokstäverna. Jag är skyldig dessa sex damer det mesta av min kunskap, trots att jag inte har träffat någon av dem i levande livet.

Vid två tillfällen har jag spenderat oerhört mycket tid på att färdigställa diplomarbeten att skicka till Calligraphy and Lettering Arts Society i London (läs mer här). Två olika nivåer har det blivit hittills, och resultatet har blivit bra båda gångerna. Att arbeta mot ett mål på det sättet och verkligen pressa sig själv utanför sina gränser är en enormt belönande upplevelse. Samtidigt är det värsta berg-och-dalbanan, med höga toppar av kreativitet och självförtroende, och djupa dalar av tvivel och uppgivenhet. Flera gånger samma dag till och med. Men man lär sig oerhört mycket på vägen, och det i sig självt är faktiskt en större belöning än själva diplomet.

Större delen av mitt liv har varit ett omfamnande av logik och geometri när det gäller bokstäver. Jag har slaviskt kopierat förlagor och följt geometriska regler. Svurit ve och förbannelse över bokstäverna och mig själv när resultatet från mina övningsark inte matchat formerna jag hade i huvudet. Har varit livrädd för att ”göra fel” och bryta reglerna.

En händelse från mellanstadiet står präglat med versaler i minnet. Jag och min klasskompis Stefan hade fått i uppgift att göra var sin skylt där det skulle stå ”Varm korv” till en utflykt. Hela eftermiddagen mätte jag med linjal för att få raka streck och vinklar och rätt lutning, och sen fyllde jag i blyertsen med röd tuschpenna. Rakt och korrekt – och urtråkigt. När vi kom till utflykten hade Stefan gjort en gullig liten skylt med snirkliga bokstäver och blommor i glada färger… jag kan fortfarande se den framför mig. Och jag kommer fortfarande ihåg vilket slag i magen det var att inse att min skylt hade bokstäver som var hyfsat korrekta men stentråkiga, medan hans var personliga, roliga och färgglada.

Under många, många år var min egen reaktion precis densamma när jag jämförde mina bokstäver med andras. ”Andras” i det här fallet var i och för sig erkända kalligrafers bokstäver och det är kanske inte helt rättvist att jämföra sig med, men det gör man ju ändå. Mina bokstäver var tråkiga och stela, andras bokstäver var lätta och naturliga. Och det var både irriterande och frustrerande. Suck.

Det är ändå bra att ha slavat och strävat efter perfektion under så lång tid, för jag har verkligen, verkligen lärt mig grunderna – och gjort det bra dessutom, om jag får säga det själv. Jag vet vad som gör ett kursivt S annorlunda mot ett grundstils-S, jag vet vilken påverkan lutning och pennvinkel har på bokstävernas utseende, jag kan göra ett hyfsat runt romerskt O i de flesta storlekar och med olika pennbredder. Och det känns bra. En kunskap som sitter djupt nere i musklerna och i bakhuvudet, som man kan plocka fram utan att behöva tänka så mycket på det.

De senaste åren har jag medvetet börjat försöka släppa greppet lite, och sakta men säkert tror jag att jag är på rätt väg. Det är inte lätt för ett kontrollfreak som jag, men jag övar på det hela tiden. Genom att skriva stort, utan stödlinjer, med snabba rörelser, utan att titta, på olika underlag och med olika pennor och medium. Genom att leka mer, prova och experimentera. Det är en resa som knappt är påbörjad ännu, men jag ser fram emot vart den kommer att ta mig. Och jag har oftast roligt under tiden!

Nåväl. Det var väl i stort sett allt jag hade tänkt skriva om mig själv. Om du har orkat läsa så här långt så är jag imponerad av ditt tålamod! Lämna gärna en kommentar nedan om du tagit dig igenom allt detta – det vore roligt att höra om nån faktiskt gjort det! ;-)

Marie Fredriksson



Jess juni 17, 2010 kl. 07:53

Jag blev först! Jag har läst (om än lite, lite snabbt på några ställen – van snabbläsare numera) men jag har tagit till mig innehållet. Delvis känner jag igen mig. Upptäckarglöden, upptäckten av att det finns ANDRA likadana,det där med att fastna i detaljerna och inte minst jämförandet med de bästa. Och det där jämförandet har gjort att glöden falnat. Jämförandets tyranni.
Du har varit oerhört långt mycket mer ambitiös än jag varit i närheten av!
Grattis till din Etsy-försäljning!

Svara

Marie juni 18, 2010 kl. 16:21

Först, och jag tror att du blev den enda också! :)

Det där med falnad glöd låter inte så bra, hördu. I mitt fall kallas det även prestationsångest. Tror även att det är en åldersgrej, man blir snällare mot sig själv när man blir äldre. Och struntar i att vara likadan som nån annan. Men ambitiös vette sjutton… tycker mest att jag glider omkring utan att få nåt vettigt gjort över huvud taget!

Svara

Anne juni 26, 2010 kl. 08:22

Neida, her er en til :-) Jeg har bare ikke så mye tid til nett for tiden, så jeg kommer litt sent på banen.

Jeg synes det var veldig morsomt å lese, jeg liker faktisk veldig godt når noen deler litt mer om seg selv på bloggen, og kjenner meg igjen i mye av det du skriver. Her er det også elementer av både kontrollfreak og sammenlikningens tyranni, og jeg skal helst være best i alt :-o Samtidig er jeg utålmodig av meg (det henger sikkert sammen med konkurranseinstinktet), så jeg sliter med motivasjonen dersom framgangen kommer for sakte. Det sliter jeg med i kalligrafi, jeg mister motet når jeg ikke kommer meg ut av feil som ikke vil slippe tak og det som kommer ut på papiret ikke blir som det ser ut inni hodet mitt. Så jeg ønsker meg mer tålmodighet!! Men jeg gir meg aldri helt når jeg har begynt på noe, så jeg kommer helt sikkert til å ta flere kurs hos deg :-) En stor drøm hadde vært å fullført CLAS-diplomer en gang, men det er laaaaangt fram, så det er høyst usikkert om det blir noe av noen gang…

Svara

Amanda juni 26, 2010 kl. 15:27

Oerhört intressant. Tack!
Och en hel del igenkänning, men med mer tongivning på tecknandet/illustrerandet då för min del.

”Det tog mig ett helt liv att lära mig att teckna som ett barn” lär Pablo Picasso ha sagt och det kom jag att tänka på när jag läste ditt fina inlägg.

Jag älskar din passion, ödmjukhet och hängivenhet – och att du siktar högt. Och att det går upp och ner för dig och att du berättar om det. Står inte uuuut med folk som det inte går både upp och ner för! ;o)

Svara

Marie juni 27, 2010 kl. 18:55

Kors då, TVÅ till!! :) Kul att ni orkade igenom alltihop. Om Picasso kämpade ett helt liv är det väl inte mer än rätt att jag och alla andra ska göra det också. Lättförtjänt framgång är inte lika mycket värd, kanske. Och tålamod – MYCKET tålamod – måste man nog vara utrustad med i den här branschen. Hur skulle man annars orka fortsätta öva och öva och öva?

Svara

Maritta februari 29, 2012 kl. 18:40

En till som läst , intressant läsning. Känner igen mig mycket men hos mig fanns det många andra passioner som barn och studier och jobb och hästar och sen katter( i den här ordningen) och helt plötsligt var man snart pensionär. Men aldrig försent för lära sig nåt nytt.

Svara

Marie Fredriksson mars 1, 2012 kl. 10:17

Nej, det är definitivt aldrig för sent att lära sig nåt nytt! Jag har haft kalligrafielever uppåt sjuttio-åttioårsåldern (även om det inte är vanligt) och det har gått jättebra. Det vore ju väldigt synd om nyfikenheten på nya saker försvinner med åldern!

Svara

Ulla-Britt Audelius februari 29, 2012 kl. 19:09

Hej! Då måste jag väl också komma med ett bidrag. Väldigt trevligt att läsa din historia. Ska jag ta min blir det kanske för personligt, men OK. Mitt sämsta betyg var välskrivning, men litet a i teckning. Ja, så länge sen var det. Mitt jobb blev texterska, och då textades verkligen varje bokstav på alla skyltar och trycksaksoriginal. Vilken lycka när Letraset-bokstäverna kom. Cansellerescan kallade vi ”brödtext”, den gjordes ju på fri hand. Sen blev det dator i många år men Kalligrafin gillade jag mest och är det enda jag har fortsatt med. Men din nivå har jag aldrig nått upp till. Jag beundrar dina arbeten och dina kurser. Tack för att du lärde mig se konsten i det hela. Jag vet inte var jag läst om kinesen som skulle göra ett arbete för kejsaren: Varje år kom man och frågade efter arbetet, men det var aldrig klart. Till slut, säg efter en fem, sex år, då gick mannen in och skrev ner kalligrafin: Det har tagit mig så lång tid att kunna göra det på femton minuter.

Svara

Marie Fredriksson mars 1, 2012 kl. 10:15

Vad roligt att läsa, Ulla-Britt! Jag tror egentligen att kalligrafi har med med ”teckning” än ”välskrivning” att göra faktiskt. Man tecknar formerna mer än skriver dem. Och historien om den kinesiske kalligrafen är ju en klassiker. Den slutar med nåt i stil med ”Det har tagit mig ett helt liv att lära mig att göra det på tio sekunder”. Så sant, så sant!

Svara

Åsa Englund februari 29, 2012 kl. 20:30

Hej Marie!

Nu har jag också läst, hela texten :)
Imponeras över ditt flit och tålamod, och snyggt blir det!

Svara

Leave a Comment

Föregående inlägg:

Nästa inlägg: